Utrikespolitik

Motståndet är alltid meningsfullt

En protest eller revolution som misslyckats eller slagits ned saknar sympatisörer. Makthavarna har också snabbt velat glömma motståndet för att visa att den segrande linjen var den enda. Även proteströrelsernas och revolutionens arvtagare vill gärna glömma sina föregångare, så att de inte blir påminda om att de (tvingats?) förråda deras sak. Tänk på dagens liberalism som gärna förnekar sina revolutionära rötter eller på socialdemokratin som skäms över sitt ursprung i den utopiska arbetarrörelsen och marxismen.

Därför återges det i historieböckerna varför det blev som det blev och varför det var nödvändigt att det blev just så. Men vi vet att det kunde ha blivit annorlunda. Vi vet att framstegets väg är kantad av människor som offrades för att makthavarna skulle kunna planera världen som de önskade. Det är vår uppgift att med den historiska materialismen som instrument rädda dessa offer från glömskan.

När vi nu stirrar katastrofen i ögat (miljön, de imperialistiska krigen och nyliberalismen segertåg) är det viktigt att formulera ett sätt att uthärda och få nya krafter trots nederlagen.

Kapitalismen, fascismen, liberalismen, socialdemokratin och stalinismen anslöt sig alla till samma avtrubbande utvecklingslära som betraktar nuet som krönet på det förgångna och framtiden som en direkt förutsägbar fortsättning på nuet. Men vi bör istället ”bryta upp hi­storiens kontinuum”. Som Walter Benjamin säger. Vår uppgift säger han är ”att stryka historien mothårs”. Där andra ser nuet som en rimlig, önskvärd eller nödvändig utgång av det förflutna, där bör vi se tiden som öppen, som en räcka av punktlika nu, vart och ett laddat av möjligheter. Historien ska alltid förstås som oavgjord. Och är historien oavgjord innebär det att det politiska handlandet alltid är meningsfullt.

Men vad är ett meningsfullt politiskt handlande i dag? Ett handlande som står på de förtrycktas sida och har det klasslösa samhället som mål, är det självklara svaret (för mig i alla fall). Vilket inte betyder att det klasslösa samhället går att nå på ett ”enkelt” eller ”oproblematiskt” sätt, men väl att det är en norm i vars ljus historien bör bedömas. I det ljuset framstår det vi kallar historien som en förhistoria, så ofullgången, eländig, orättvis att det framstår som omoraliskt att inte verka för en annan värld.

Jag kandiderar inte för de liknöjda som anser att dagens värld är okej och bör kanske reformeras på ett eller annat sätt. Jag kandiderar och vill agera och representera de upproriska, de missnöjda och förtvivlade som vet att alltför många dukat under i kolonialkrigen, i ockupationer, i flyktingsläger och svält eller anser att det är oacceptabelt att de flesta människor får finna sig i att långsamt slitas ut på grund av att den globaliserade kapitalismen institutionaliserat orättvisan.

Jag vill arbeta politiskt med aktioner och visioner som återknyter till upprorens glömda tradition. Vi bör dra revolutionära slutsatser av katastroferna (även våra egna katastrofer). Vi har all anledning att tala ur en bottenlös desperation, som vi kan – om vi står på oss – vända till en insikt om att vi kan genomskåda och motarbeta det falska/förljugna/bedrägliga nuet.

Vi vet att vänstern har gjort många misstag. Vi vet att många revolutioner inte ledde till de resultat man ville uppnå. Men vi får inte misströsta. Vi får anamma Samuel Beckets ord: ”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Share on Facebook

Post to Twitter Tweet This Post