Kulturpolitik

Mota Olle i grind

I många länder har konstnärer och intellektuella en viktig opinionsbildande roll, även i valtider: Elfride Jelinek i Österrike, Dario Fo i Italien, Arundhati Roy i Indien, Ytzhak Laor i Israel, Harold Pinter i England och Sergio Pitol i Mexiko är bara några exempel på kulturpersonligheter som spelat en aktiv roll i den politiska debatten i sina hemländer.

För även om Jantelagen har danskt ursprung, så är vi bra på att förvalta den och göra oss mindre än vi är, när landets vitalaste krafter och skarpaste röster aldrig hörs i valrörelser. Och denna är inget undantag. Eller också är vi fullständigt invaggade i en känsla av likgiltighet och stillestånd, att ingenting berör oss, trots att konsten och kulturen vittnar om både förfall och vanmakt, som förpliktigar: i böcker, på teaterscener och gallerier.

Tror verkligen svenska kulturarbetare och konstnärer att inget kan förändras till det sämre? Är inte det nuvarande politiska förflackning och populism, ännu ett bevis på att cynismen breder ut sig och det verkar som om vi helt lämnat över ansvaret för politiskt engagemang på makthungriga och karriärstinna politiker? Ett oroande tecken på att den smittan också drabbat oss kulturarbetare och konstnärer, är att vi inte verkar bry oss. I boken: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” (Martin Schibli & Lars Vilks), kan du t.ex. lära dig hur du kammar hem ”artfactspoäng”, genom att surfa på den politiska verklighetens skummande yta. Och det cyniska är att det faktiskt fungerar! Men bara om du är strateg och lär dig mainstreamspråket, säger handboken, kan du bli en vinnare i konstvärlden, som förstås rekryteras ur den liberala vita medelklassen. Och ”blattarna” i kulturen och konsten, var ska dem ta vägen? Så förvandlas allt till perversa förströelser och karriärstegar, som tappar kopplingen till det som faktiskt skildras.

Det är därför hög tid att vi ruskas om. För i årets valkampanj är det viktigare än på länge att så många tänkande och kritiska röster som möjligt gör sig hörda och visar var de står. För även om det inte i retoriken är så stora politiska skillnader mellan vänster och höger i Sverige i dag, så kommer dem faktiska konsekvenserna av ett systemskifte i Sverige, bli lika kännbara och påtagliga – om än på en glidande nordisk välfärdslands-skala (kom ihåg Danmark) – som systemskiften i England, Österrike, Mexico, Indien eller Israel.

Så därför, se till att DU slår vakt om välfärden, jämställdheten och om kulturens roll, och att vi kommer att få igen fri entré till museerna! Och att vi bibehåller bibliotekslagen! Se till att alla ”våra andra” (”blattar” och olika minoriteter) inte står utanför!

Stärk Sveriges självständiga röst i världen, för den behövs mer än någonsin!

Med andra ord: Se till, att det inte blir en borgerlig seger i årets val!

Gå och rösta! Rösta helst på Vänsterpartiet! Men rösta inte borgerlig!

Musiken, Che Guevara & revolutionen

Che Guevara valde att ägna sitt liv åt och sedan offra det för en revolution. En yttersta akt som mestadels lämnar de efterlevande i desperation, förtvivlan och tomhet. Och ändå var detta yttersta val som tillät honom att bli sig själv och från ett ögonblick till ett annat lämnade oss ensamma men med den kraft och beslutsamhet som genomsyrar hans livsverk. Kanske var det inte det slags självmord som Foucault talade om, en akt som skulle ihågkommas, som lyser upp livet, utan mer hans radikala vägran att ge upp revolutionen som realistisk dröm… Che själv tänkte på livet, de energier som livet frigör och på kampen som ett stort experiment att besegra existensens villkor och det liv och den kropp man är fången i – Livet är mer än och utöver de biologiska krafterna (t.ex. självbevarelsedriften); i varje ögonblick borde det skapas nya morfologier och motståndsmöjligheter genom bildandet av nya stridslinjer. På samma sätt bör musiken dra osynliga linjer, vidga sina gränser, dra sig undan från eller bryta ner de mekanismer som stänger den inne och undvika den permanenta kontrollen och hyper-informationen.

Som en del av det moderna kapitalistiska samhället löper musiken risken att försvinna i slumpvis valda samplingar, data, marknader, instrumentala mönster, institutioner och datanät, eller kvävas i det gigantiska tautologiska maskineri som utgörs av mediaindustrin, som oavbrutet sänder tillbaka massornas opinionsyttringar och smak, vilka dem, som media, själva formulerat.

Den NYA AVANTGARDE-musiken är den ”andra” musiken, den som varken kompromissar eller tänker på att ge sig men fortsätter att verka i skuggorna och periferin. Den är ett virrvarr, en orkestrering av relationer; diversifierad och heterogen gör den avbrott och oväntade kopplingar.

I min musik vill jag alltid syssla med livets grymma realiteter: ”Shrapnel” (krig); ”Beat the White the red wedge” (revolution); ”Schlafbrand” (andra världskriget); ”Let the Millionaiers go Naked” (de fattigas hämnd); ”Intifada” (konflikten mellan Israel och palestinierna); ”Ember” (den anti-imperialistiska kampen). Estestik som sådan intresserar mig inte. Mer än så, jag finner den farlig. När jag komponerar eller spelar, söker jag inte skönhet utan sanning. Min musik väller fram i fortissimo, länge. En våldsam kamp hörs, men som i ”Maavak” (kamp) beskriver kompositionen inte kampen utan är själva kampen. Närhelst jag dedicerar en komposition t.ex. till den palestinska kampen i ”Intifada” eller Europas gästarbetare i ”Gola”, eller IN MEMORIAM, till Che Guevara i ”Ember”, är det inte fråga om ett inspirerande motiv eller ett nostalgiskt minne, utan tvärtom det handlar om att åter-uppleva, att ta sig en andra chans även om det innebär att konfrontera sin egen fara och till och med ta en motgång, för att resa sig igen.

Share on Facebook

Post to Twitter Tweet This Post